Ironi

Efter några glas över den av Livsmedelsverket rekommenderade gränsen för ammande, bestämde jag mig igår kväll för att Kasper inte fick ammas i natt. Som det är nu så äter han vanlig mat på dagarna, men är fortfarande lika kinkig på nätterna och vill ammas. Men jag tänkte att det fick väl bära eller brista i natt, jag vill inte vara orsaken till att min bebis utvecklar försmak på alkohol för att jag älskar att dricka vin ljumma sommarkvällar.

Så vad händer? Kasper sover som en stock fram till fyra på morgonen. Två gånger vaknar han till under natten och det räcker att ta upp honom en stund och vagga honom, och sedan lägga ned honom i sin säng igen. Detta har inte hänt sen han föddes. Och vad tror ni drabbar mig när jag för en gångs skulle får chansen att sova? Jag drabbas självklart av insomnia. Ligger klarvaken i tre timmar. Väntar på att han ska vakna. Väntar på att Kajsa ska trippa in och väcka oss alla. Väntar på min sömn. Ingenting infaller. Klockan fyra vaknar han och får komma till mig. Fem minuter efter att jag lagt honom hos mig, strukit min hand över hans lilla sovande huvud, så somnar jag. Är det inte ironiskt?
Så i dag går jag alltså i en sömnbrist-bubbla till ingen nytta alls.