Ditt och datt

Jahapp, länge sen jag uppdaterade här. Jag har haft lite saker att göra. Firat min mors 60-årsdag, fått ryck och målat lister och fönster. Tapetserat sovrummet. Det har nu uppgraderats till husets finaste rum.
Sen är det svårt att hinna med så mycket annat när barnen är runt omkring en. Försöker man mysa till det med en bok eller en datorstund blir man bara irriterad när man blir avbruten. Så vad annat att göra än att umgås med dem då.
För övrigt är det helt sjukt att Kasper i dag är 11 månader. Tänk för ett år sen kutade jag omkring i skolan och var höggravid och stressad över allt som skulle hinnas med innan förlossningen. Jag rusade ibland från tunnelbaneperrongen till pendeltågen för att hinna. Konstigt att inte ungen föddes för tidigt och med posttraumatisk stress. I dag är jag istället stressad över att börja skolan igen.

Jag går och är ledsen över hur alla barnen socialiseras in i kön på dagis. Kajsa har börjat prata om pojk- och flickkläder. Det är väl ingen katastrof i sig. Men eftersom det är så grundläggande för kategoriserandet så tycker jag det är en ganska stor grej. Ungarna begränsas ju, varför är det ingen som kan vara lite mer normkritisk? Om det bara är jag och min vänkrets som är det, så är det ju istället våra barn som kommer känna sig utanför och annorlunda för att de bär kläder i alla slags färger och leker med alla slags leksaker. Runt omkring Kajsa så är det flickorna som har Hello Kitty-tröjor och pojkar som bär Blixten McQueen-tröjor. På förskolan erbjuds flickorna dockor när de kommer och bilar till pojkarna. Helt emot vad som står i läroplanen alltså.  Den dagen Kajsa slutar leka med bilar (för att det är pojkleksaker!) och istället ställer sig och kritiserar sitt utseende är den dagen jag vill lägga mig och dö. Förhoppningsvis inträffar den dagen aldrig. Mest troligtvis gör den det.

Jag går och väntar på en Macbook Pro som jag beställt. Egentligen r jag inte ett dugg intresserad av datorer. De ska bara funka. Vad jag förstått är det mindre underhållningsjobb med Mac än med PC. Förhoppningsvis är datorn värd sitt pris. Jag är fortfarande sugen på en smartphone och lurar på vilken som skulle vara bäst. Samtidigt är det så total onödigt egentligen. Jag tänker med och mer på att inte köpa massa tjafs, som gynnar kapitalismen och dess inverkan på oss. Jag skyller allt på kapitalismen. Den håller fattiga i beroendeställning till de rika, den smutsar ner vår miljö genom ständigt producerande och den ger fan i känsla för kvalitet och att vara rädd om det man har. Dessutom placerar den in oss i könsfack på alla möjliga sätt. Så köper jag en ny telefon trots att min nuvarande är i bra skick, så har jag sannerligen inte stått upp för mina principer. Jag tror mer på att spara länge och sen verkligen köpa något som betyder något. För länge sen köpte jag massa inredningsprylar. Billiga. Var är de nu? De står i garderober och i förråd. De betyder ingenting för mig. Jag antar att man med åldern värdesätter arvegods och sådant som faktiskt har en historia. Jag tänker på Phoebe i Vänner. I ett avsnitt när Rachel ska flytta in hos henne, måste Rachel lura Phoebe att alla hennes möbler är gamla gedigna loppisfynd och inte sprillans nya inköpta från Pottery Barn. För de är massproducerat skit som gör oss till ängsliga shopaholics som tycker fasad är viktigare än känsla.

Hur går träningen då? Jo jag ger mig väl ut. Min kompis springer också numera regelbundet och det är roligare att peppa sig själv om man har någon att kuta med. Höstmörkret vill gärna hålla en kvar i den sköna soffan med tända ljus på bordet.

Det var väl det hela.