Där jag bor

Jag förundras varje dag över hur vackert vi bor numera. Mitt på "landet" i en gammal bondby. Här är det alltid tyst, så när som på en eller annan bil eller traktor som susar, respektive puttrar fram på den smala landsvägen. Eller möjligen ett får som bräker eller en ko som säger mu. Ganska trevliga läten om jag får säga det själv. Jag trivs verkligen med tystnaden. Jag tror jag behöver den. Där vi bodde förut blev jag alltid störd av moppekids, tunga lastbilar och bilar. Här är det tyst. Jag tror verkligen inte alla gillar det. Jag tror att många i min ålder skulle bli galet rastlösa och drabbas av lappsjukan. Kanske ledsnar jag också till slut. Men jag tror att lugn, tystnad och trygghet är vad jag behöver i mitt liv. Det passar mig perfekt.

Och jag trivs med att utanför min dörr finns naturen. Precis utanför. Inte efter några kilometer med bil. När Kasper ska sova på eftermiddagarna drar jag vagnen en bit på landsvägen, säger hej till kossorna i hagen  och placerar sedan en sovande Kasper någonstans på tomten. Han kan sova ostört.

Det är dock ofantligt mörkt om kvällarna. Inte en gatulykta i sikte. Inte så många grannar att deras fönsterlampor lyser upp. Det kan kännas lite ensligt och ensamt.

På tomten fanns ett traktordäck med blommor i. Vi lade ditt ännu ett, fyllde det med sand. Fungerar numera som sandlåda. When you´re in Rome...

Precis utanför vårt hus finns våra postlådor.  Och namnskylten på byn.

Vi har tre äppelträd på vår tomt. Ett äppelträd har så sinnessjukt goda äpplen. Stora och syrliga. Uppskattas av stora som små.

Slingrig, knagglig landsväg. Idyllisk, men not so great på vintern. 

Vårt staket som jag är småkär i. 

Utsikten från vår tomt. 

Liten levnadsglad Kajsa på promenad. 

Kossor inpå knuten. Jag gillar kossor. Lugna, snälla och fina att titta på. Och goda!