Om jävliga morgnar och lite Tjejmil

Tidigt på morgnarna ligger jag och är avundsjuk på alla som inte har småbarn. Som kan lägga sig på kvällen i vetskapen om att de får sova. Vakna när klockan ringer, alternativt vakna av sig själva. Som inte sömndrucket behöver trösta på natten, bli dragen i håret tidigt på morgonen och ständigt måste vara på sin vakt för att inte en bebis ska ramla ur sängen när denne glatt kryper fram mot sängkanten. Jag är avundsjuk på de som inte hör små tassande steg tidigt på morgonen och det börjar röra på sig. Som slipper känna ilskan och besvikelsen när man inser att barnen inte kommer somna om. De kommer bli piggare och piggare, och snart kommer de inte längre acceptera att du ligger där och sover räv.
Häromdan kastade jag limppåsen i golvet av surhet. Två minuter senare måste jag plocka upp den och göra skittråkig frukost. Trött, sur och besviken över att ännu en morgon inte få sova ut. Satan vad jag är avundsjuk på alla som får ligga under sitt duntäcke och bara vara själva.
Nu har jag det inte så fasligt dåligt. När R är hemma brukar jag få somna om på morgonen och det är nog den bästa känslan på hela dan. Han tar två barn, stänger dörren om mig och låter mig få dra täcken upp till näsan, kudden över huvudet och sova lite till...

I alla fall. I dag hämtade jag ut min nummerlapp och goodiebag. Självklart innehållande hålla vikten-drink eftersom vi kvinnor bara vill vara smala och vackra och tänka på vår vikt. Jag som tänkte äta nyttigt och duktigt hela veckan drog till med en Mcfeast-meny och cola till lunch. Skitsamma.
Jag känner någon form av halsont i periferin. Kanske känner jag efter för mycket. Jag som nästan aldrig blir sjuk, som kan känna något i bakhuvudet men som aldrig bryter ut, kommer säkert bli sjuk lagom till på lördag...
Dagens träning blev en en och en halv timmes powerwalk med kompis. Det kändes lagom. Jag har svårt att veta hur mycket jag ska träna inför loppet. Jag vill hålla igång, men inte för mycket.