Då var det gjort!

Mitt första lopp avklarat.
Jag trodde att endorfinkickarna skulle avlösa varandra kilometer efter kilometer eftersom det skulle vara så mycket musik och hejarop. Tjena. Det var lika jobbigt som vanligt. Dessutom var jag lite sur. Jag är ju lite av en surkärring och det började inte bra när jag såg köerna till bajamajorna. Hundratals tjejer köade. Jag sökte mig till en skogsdunge och där hade vi en enda stor kissfest. Kommer nog lukta gott där sen. Sen tyckte att det var helt galet att man skulle välja startgrupp PÅ PLATS! Då skulle vi köa och trängas i värmen för att få springa i den grupp vi ville. Varmt och svettigt. Knuffar hit och dit. Jag följde med strömmen och hade ingen aning om vilken startgrupp det blev förrän vi började springa. Jaha. 7. Sen blev jag sur på alla som efter bara tre kilometer gick. Inte långt långt åt höger och inte ensamma. Nej, de gick minst två och två och mitt i banan. Jag stönade argt vid varje omkörning jag var tvungen att göra. Jag säger ju att jag är en surkärring.
Men ok, lite mysigt var det ibland. Vid backarna var det alltid någon löpare som ropade "Kom igen" och det gav en lite energi. Vid de sista kilometrarna hade vi mer publik och männen brölade hejarop, det var rätt skönt. Hörde dock inga hejarop från så många kvinnor. "Nä de sprang ju" sa R efteråt. Sant.
Men det var varmt. Jag var inte i mitt esse. Sprang i mål på 1.07.23. Personligt rekord, men nånstans hade jag ju hoppats på bättre resultat. Nu är det gjort. Halvkul.
Men jag springer nog nästa år igen.

Dagens höjdpunkt enligt Kajsa. Tunnelbanan! 

Innan start. Lite stressad. Lite laddad. Lite förvirrad. Och med nån form av aura i nyllet.