Status

Om mindre än två veckor tar jag min examen. Som jag har längtat, men kanske också hyst en del vemod inför. Jag har trots allt trivts i skolan och att få diskutera och dissekera med livserfarna och kunniga lärare.

Nu går jag sista praktikveckan och det ska bi ohyggligt tråkigt att sluta.

Men om jag skulle vilja fortsätta plugga? Aldrig i livet! Det har gått bra att pendla under de här åren och det har funkat finfint att plugga samtidigt som jag har barn - det kräver en viss disciplin och effektivitet som knappast har varit till min nackdel. Men det har varit fruktansvärt jobbigt också och jag inser först nu att jag verkligen bitit ihop. Sena kvällar, långa dagar.

Vissa säger till mig att jag är så duktig som pluggar fast jag har barn. Men det är det minsta problemet. Det är lätt att bli upplyft som någon sorts hjälte för att man är förälder. Men det är inte ett dugg jobbigare än att plugga utan barn, eller att jobba utan barn. Vi delar ju på barn och sysslor här hemma, och jag skulle ha hunnit med långt mycket mer och haft ett jobbigare liv utan barn, tror jag. Jag är ingen hjälte, men jag kan absolut ge mig själv cred som inte slutar tänka på mig själv för att jag slagit mig ner och skaffat familj.

Det rör på sig lite på jobbfronten, men mer vågar jag inte säga om det. Framtiden får utvisa vad som händer och sker, men jag är glad att jag fått in lite fötter och skapat mig bra kontakter.

Jag saknar att tjäna egna pengar, att kunna spara pengar. Att ha en ordentlig inkomst helt enkelt. Jag hoppas framtiden är snäll mot mig och att tre år på högskolan inte varit till spillo.