Depression är väl en av de vanligaste välfärdssjukdomarna. Jag som får dåligt samvete när jag köper en tröja Made in Bangladesh, kan inte riktigt förlika mig med tanken på att det är vad jag drabbats av. Jag har allt men ändå är det inte bra. Jag svälter inte, ändå mår jag dåligt.
Jag trodde aldrig jag skulle drabbas. Men nu har jag gjort det. Tänk dig att aldrig tycka någonting är roligt. Att aldrig se fram emot något, att tycka det mesta är oöverstigliga hinder. Bara det är tärande. Tänk dig också att toleransnivån ligger någonstans vid fotknölarna. Smäller någon lite för hårt i en dörr drabbas du av plötslig ilska och hjärtklappning. Tänk dig att du inte kan plocka disk i diskmaskin samtidigt som du pratar med någon, för att det slår totalt slint i hjärnan av att göra två saker samtidigt. Tänk dig att få hjärtklappning inför tanken på något man ska göra dagen efter. Något enkelt något du aldrig drabbats av ångest av förut. Och tänk dig att ovanpå det skämmas över din situation.
Tänk dig att du glömmer var du ställt bilen, tappar bort din plånbok, nycklar, vad du gjorde för fem minuter sen. Att försöka skriva C-uppsats fast du har gröt i hjärnan, och ovanpå det plugga till en tenta du kuggade på för några veckor sen.
Det är jag just nu.
Jag vet hur det är! Det är verkligen dags att man omedelbart slutar skämmas över att man är deprimerad, att man börjar ta det på allvar, likväl som man gör med ett brutet ben.
SvaraRaderaKram!
Har du också varit deprimerad med samma symtom som jag?
SvaraRaderaDet roliga är ju att jag aldrig skulle döma någon annan för att vara deprimerad. Bara när det gäller en själv...
Ja, och jag fick mediciner, och var sjukskriven från jobbet och fick träffa en psykolog en gång i veckan. Tyckte egentligen inte att det blev så mycket bättre, mer än att jag orkade med att jobba den stunden jag var där, och att det var skönt att prata med någon.
RaderaOm någon berättar att han eller hon drabbats av en depression så blir jag mest brydd för att jag vet hur jävla jobbigt det är, men det finns ju inte på kartan att ens döma personen eller börja leta anledningar hos personen själv! Däremot så måste folk börja fatta att det är skillnad på att vara "lite deppig" för att det regnar på semestern och att vara deprimerad "på riktigt".
Jag bara väntar på stora genombrottet, att pillrena ska göra underverk och fåglarna börjar kvittra igen...
SvaraRaderaJo precis, det är en stor skillnad på att vara deprimerad och lite nere. Och det går inte att "ta sig i kragen" eftersom tillståndet är kemiskt liksom. Ändå är det precis vad jag säger till mig själv.
För mig kom det stora genombrottet när jag dels slutade med hormonella preventivmedel (mini-piller, vik hädan!) och dels fick Levaxin, innan dess var det såklart lite bättre med medicin än utan, men just det där genombrottet som man väntar på kom inte förrän rätt långt senare.
SvaraRaderaDu måste bli snällare mot dig själv, men jag vet att det är skitlätt att säga, desto svårare att ta tag i.
Jag hörde igår att det var en person som blev bättre av att börja äta p-piller. Skumt. Men det gäller att få till de där balanserna i kroppen. antar att de ter sig på olika sätt. Mår du bra nu då? Efter omständigheterna menar jag :)
SvaraRaderaJag hade en period när jag mådde bra också, under alla de där åren, och det var när jag käkade Yasmin (p-piller). Och det finns andra liknande som man ibland skriver ut i stället för antidepressiva, vid milda symptom. Fick dock inte fortsätta med dem eftersom jag hade outredd huvudvärk. :/
SvaraRaderaAnnars mår jag faktiskt bra, psykiskt alltså. För mig var det just att få hypothyreosen konstaterad och få medicin mot den som gjorde hela skillnaden, plötsligt kände jag mig normal igen. Och när värdena börjar svaja lite så är första tecknet att världen blir lite mer grå, då är det nästan alltid dags att reglera dosen. Så ja, nu mår jag bra, och har gjort sen jag blev gravid med Leon. :)
Ok skönt att det är bra nu! Och att du vet vad det är när humöret börjar svikta.
SvaraRadera