Om att inte vara helt nöjd med tillvaron

Disclaimer: Missförstå mig rätt. 


Jag hörde någonstans att man är som olyckligast när man precis fått barn och som lyckligast när man är frivilligt barnlös. Eller nåt. Däremot blir föräldern som lyckligast när barnet flyttar ut och den barnlösa som olyckligast i ungefär samma ålder. Eller nåt. Nog för att det låter cyniskt och tragiskt: jag tror det kan stämma. I alla fall den första delen. Även om den frivilligt barnlösa måste försvara sig mot normen "När ska du skaffa barn då?", så måste man ju bli lyckligare av att själv bestämma över sin tid, sina val, sin leverne, än att anpassa dem på grund av barn. Den som har barn känner å andra sidan villkorslös kärlek och stolthet till något den producerat själv och att se sina egna friska fina barn leka är faktiskt ren lycka.

Men. Det är inte svårt att bli lite olycklig när vinterhalvåren kantas av sjukdomar som avlöser varann. Hela familjen blir sjuk. Man tvingas revidera planer, ställa in, omforma. Ibland blir man så isolerad att man är nära att börja dunka huvudet i väggen. Det är inte helfestligt.

Hela den här vintern har sjukdomarna avlöst varann. Vi har legat i feber hela familjen. Det har hostats hela nätter och snorats och gnällts och skrikits. Det senaste är magsjuka som alla drabbades av. Magsjuka verkar vara vår grej. Och typisk jävla äcklig dagissjukdom. Är det meningen att man ska ta alla de här sjukorna med en klackspark som förälder? Är man egoistisk annars?

Det är ju inte heller så att man får nån slags lön för mödan, när man mitt i natten försöker hindra spya att rinna ner mellan golvplankorna. Det är inte så att man in slutändan får ut något av att preppa ett febrigt barn med alvedon. Det handlar enbart om att bita ihop. Inse att det är  en del av föräldraskapet och stop crying about it. Det utesluter inte att jag inte tycker det är så satans vidrigt.

Jag brukar klara mig fån de flesta sjukdomarna annars. Jag blir väldigt sällan sjuk helt enkelt. Men den här vintern har varit omöjlig. Jag har varit sjuk länge och ofta. Fått lägga träning på hyllan. Så när jag äntligen började springa igen häromdan, vad fick jag då senare på kvällen? Kräksjuka såklart.

Och jag skulle säga att det är ytterligare en anledning till frivilligt barnlösa att inte hoppa på tåget: man slipper dagissjukdomarna.

Febrig Kasper i soffan, för några veckor sen.