Barnen

Det här är min son. Jag tycker han är ett vackert barn, med risk för att låta pretentiös. Han går med små stapplande ben, rakt in i mina öppna armar och ger mig en stor kram. Ibland tar han en bok, sätter sig i mitt knä och bläddrar i den. Ibland tar han en leksakssked eller kopp, smakar på den och smackar med munnen och låter sedan oss "smaka". Han börjar säga mamma och pappa, han verkar förstå vad man säger och han låter en veta vad han vill. Får han inte som han vill lägger han sig på mage och gråter högljutt, a la dramaqueen av rang. Äntligen har han börjat sova hela natten. Lärt sig (typ i alla fall) äta själv. Börjat på dagis. Jag är så väldigt väldigt glad över att bebistiden är förbi.

Det här är min dotter. Hon fyller snart fyra år. Hon är en självständig tös som kan det mesta alldeles själv. Hon brukar leka drake och älskar att vara med morfar ute och bygga fårstängsel och åka traktor. Hon talar i termer av "vacker" och "älskar" och hon sjunger med till allt hon hör på radion (ibland mindre smickrande texter som "Im sexy and i know it, eller "krossa alla fönster, slå in hans ögon...") och hon frågar varje dag om hon ska få gå på dagis. I julas blev hon magsjuk och var ledsen över att inte få leka med sina kompisar. Men oftast är hon en glad tjej och jag är nyfiken på vad det ska bli av henne.