Jo men det känns gött nu. Jag är på bra humör. Det är trots allt kul i skolan och jag känner att hjärnan liksom rullar igång igen. Jag går etnologi nu, då och vi är en liten tapper skara på cirka 10 pers i klassen. De flesta går journalistik och de är hur trevliga som helst. Jag känner att jag platsar. Och framför allt känner jag att jag kan tillföra något.
Nu börjar fältundersökningar inför uppsatsen och jag har i dag haft min första intervju. Jag älskar att intervjua. Man blir ju automatiskt intresserad av det man frågar om och jag kan ställa femtioelva följdfrågor bara för att jag vill. En bra egenskap för en journalist, tycker jag. Även om jag gärna skulle vilja vara mer Hanna Hellquist ibland och våga ställa de verkligt känsliga frågorna.
Det är en hel del att göra nu. Men jag har lyckats strukturera upp arbetena och jag är glad över min arbetsdisciplin. Det känns helt enkelt inte stressigt, bara kul och utmanande att hela tiden jobba med tiden istället för emot den. Jag skulle säga att jag behöver det, eftersom jag inte klarar av stress. Disciplin är min bästa vän.
Det är inte klokt vad mycket nya perspektiv man får av att vara borta från hemmet och att slippa tänka på barn, markservice. Att istället veta att någon annan är där hemma och har huvudansvaret. Helt plötsligt har jag andra tankar i huvudet än de praktiska. Det är inte så att jag inte haft tid att tänka på nåt annat än barn och markservice under föräldraledigheten, men jag har ju alltid behövt förhålla mig till den ändå. När jag sitter i skolbänken eller framför datorn hemma och jobbar, så känner jag mig helt plötsligt på banan igen liksom.
Igår när jag varit borta hela dan, berättade R att Kasper tagit sina första steg. Min lilla stora bebis.
Kul att du har kull! Men Hanna Hellquist? Världens mest överskattade om du frågar mig.
SvaraRaderaOhohohoooo don't get me started! :)
SvaraRaderaHär är ett axplock om varför jag gillar Hellquist: Framför allt för att hon skriver bra. I radio kan det bli lite konstigt om hon ibland leder programmet (morgonpasset) för hpn är inte så strukturerad. Men som bisittare tycker jag det är så sköönt. Hon är liksom bufflig, förnekar inte att hon älskar att prata om sig själv. Och hon tillåter sig att vara just ostrukturerad, att ha fel, uttrycka sig konstigt, ogenomtånkt. Alla dessa egenskaper som många kvinnor inte tillåter sig själva att vara men som hos män funkar utmärkt.
Alltså hon är ju inte bara ostrukturerad, hon är även ganska skarp och hon vågar ställa obekväma frågor, de där frågorna alla tänker på, till högt uppsatta personer. Hon vågar helt enkelt.
Typ så.
Okej, du verkar lite mer Hanna-insatt än jag. Haha. Jag har läst en del hon skrivit och tycker helt enkelt bara att hon är lite överskattad. Finns många lika bra och bättre och jag undrar ofta varför just HON får skriva i DN av alla som finns? Dock gillade jag precis ett blogginlägg av henne på FB men hon har inte vunnit mitt hjärta 100% ;)
SvaraRaderaJag tror hon är lite av en person man älskar eller hatar så där. Hon är väldigt speciell som person. Det är möjligt att hon inte är världens bästa skribent, men hon är väldigt utmärkande in persona så att säga. Lyssna på Morgonpasset i P3 :) Hon har sommarpratat också. Men det är inte världens bästa. Men hon skönmålar inte saker och ting i alla fall. Det gillar jag.
SvaraRaderaJag lyssnar bara på P1. Haha.
SvaraRadera