Rage, rage against dying of the light

Jag är verkligen inte redo för hösten. Jag vill att tiden ska stå stilla. Inte som det är nu, men under de varmaste dagarna hade tiden gärna fått stå stilla. Jag hann inte med allt jag skulle göra. Och nu känns hösten väldigt nära. Och mörkret. Jag vill inte ha kyla och mörker igen. Det är för mycket. För länge. För kallt. För mörkt. Lager på lager av kläder. Aldrig förut har jag klagat på höstens och vinterns intåg, men just det är året förstår jag dem som flyr till varmare breddgrader när kylan nalkas. Jag tror anledningen är att jag ska börja skolan i november igen och jag har ingen lust. Vilket skrämmer mig. Jag vill känna att jag vill, inte att jag måste. Måste prestera. Måste pendla. Börja i en ny klass, skriva B-uppsats, skriva C-uppsats. Och så ska jag vara mamma på det.
På ett sätt känns det skönt att återigen börja tänka på sig själv. Samtidigt känns det bara så himla...jobbigt. Jag vill ha sommar igen. Sommar och vin och bad och varma, ljusa kvällar.
Nu måste jag vänta ett helt år till.