Kvällsbikt

Obs, Följande inlägg är ett klagoinlägg som liknar de sjuttioelva andra klagoinlägg jag skrivit om vår bebis.

Senaste halvtimmen har tillbringats med att försöka låta Kasper somna i sin egen säng utan tutte i munnen. Det har vaggats, vyssjats, handpålagts och slutligen har jag smugit ut från rummet medan han utmattat snyftat halvsovande. Vet inte om han sover nu, men det är tyst nu i alla fall.
Jag har ett skriande behov av att "bli fri från honom". Det låter fruktansvärt, men jag känner att jag inte har kraft längre att ha någon som vill ha mig så nära så nära. Jag vet eller inte varför jag känner så, varför jag har så bråttom. (det där med alkoholen i förra inlägget var ett skämt. I alla fall inte det största skälet). Det är väl alldeles fantastiskt att ha en klump kärlek så nära inpå livet hela tiden. Och så småningom kommer jag säkerligen sakna den här tiden. Men nu har jag bråttom. Och jag blir stressad när han inte vill det vi vill. När han vägrar dricka välling ur flaska, när han spottar ut smakportioner. När han vill bli buren konstant, när han aldrig vill sova en hel natt. Hela tiden jämför jag med hur Kajsa var. Hur lätt hon tog nappen, hur hon svalde välling och sen somnade, hur hon gillade att äta riktig mat. Och framför allt att hon sov hela nätterna utan att vilja bli ammad.
Och så blir jag så arg på mig själv för att jag för det första jämför. Hur jag hela tiden jobbar emot honom, känner att jag inte njuter av bebistiden. Jag vill att han ska bli stor. Stor och självständig. Hur mycket jag än älskar honom och hans bedårande bebisuppsyn, och han leenden som aldrig är långt borta, vill jag bara lägga täcket över huvudet när saker inte går som jag vill, i min takt. Bara tanken på att jag inte kan vara borta på kvällar, nätter. Hur ett simpelt restaurangbesök i slutet av maj kanske går i stöpet på grund av honom.
Är rädd för hur framtiden ska bli med honom. Och då vill jaga bara säga att han inte är ett specialfall i bemärkelsen att han är en extra jobbig bebis. Jag gissar att han är som bebisar är mest. Så där lagom svårhanterlig. Och jag kan inte hantera det. Jo det kan jag. Men jag kan inte acceptera det.
Och så läser man på expertsidor att det är viktigt med rutiner. Att det är svårare med rutiner efter sex månader. Att man ska försöka få bebisen att somna själv om man vill att den ska kunna sova hela natten. Att det är en risk att låta den sova mellan föräldrarna, då det blir jobbigare att vänja av bebisen med det. Och så blir jag ännu mer stressad.
Så går det runt runt. Döm mig inte nu. Ge mig era erfarenheter, era tips. Och framför allt vill jag ha en klapp på axeln. Tack på förhand.